Min lilla Majsan har nog kommit in i två års trotsen. Det är nu man vet att man har barn...och att man lever. Jag kan verkligen inte förstå att det har gått två år! För två år sedan låg hon i magen och simmade. Nu är hon en springande, konstant pratande liten flicka med en vilja av stål...och hon är vår, galet är det egentligen. Tänk att vi har fått vara med om detta. Man ska inte ta saker för givet och vi är så tacksamma för vår lilla envisa tös.
Nu ska vi åka till Therese och hälsa på henne och barnen. Maja får bli av med lite energi och jag får dricka kaffe (hoppas jag ;) Here we go!